Bästa texten 2006

Den text jag återkommit till flest gånger under 2006, den text som flest gånger fått mig att le, skratta och säga "ja jävlar" måste vara årets bästa text. Den texten är Hästhagen av John Dahlquist. Läs den i SVENSSON #9.

Memo

"Skit i skötsamheten" skulle funka utmärkt som titel.

…

Ångesten inför datorns påknapp. Skräcken för ordbehandlaren. Lättnaden i webbrowsern.

Vad betyder "finurlig" och är det en komplimang?

Idag hade vi julavslutning på jobb (sedan några veckor tillbaka säljer jag platta paket på Ikea några timmar i veckan). Vi lekte en god-stämnings-lek som gick ut på att alla skrev snälla ord om varandra. Här är min lista:

1. Snabblärd
2. Ordentlig
3. Arbetsvillig
4. Schyst
5. Trevlig
6. Trevlig
7. Trevlig
8. Trevlig
9. Trevlig
10. Trevlig
11. Trevlig
12. Finurlig

Åt sidan punschpatrioter!

Industrikapitalisterna och svenskheten

Folkhemmet är ett svenskt kodord utan like. Det har Sverigedemokraterna förstått, även om de är tydliga med att deras tolkning är ett kulturellt ensidigt samhälle. Detsamma förstår arbetsgivarna i industrin, som avtalsdebuterade med en debattartikel på DN-debatt igår.

Industrikapitalisterna spelar det nationella kortet. De hämtar sina argument från hembygdsromantik och från trygghetstörstande nationalesoterism. Budskapet är nationalismens klassiska – nu är det vi tillsammans, vi svenskar.

Industrin har format hembygden, menar industrukapitalisterna. Industrin skapar överskott som ger service, så som den ursvenska (nu privatiserade) posten, ”sjukvård, skolor och detaljhandel”. Därför är närsamhället, men även regioner, beroende av industrins överlevnad. Liksom hela folket – oavsett om man arbetar, säljer, förvaltar eller vårdar.

På samma sätt är industrin en garant för hela Sveriges välstånd – uppenbarligen också svenskhetens överlevnad. Nu handlar det om ”hur vi som nation” möter de internationella utmaningarna. Industrin kallas för svenska ”nationalklenoder”.

Skärskådade är de internationella utmaningarna – eller utländska hoten – lika klassiska som den nationalism industrikapitalisterna står för.

Globaliseringen hotar den svenska industrins konkurrenskraft – eller potens och styrka? Globaliseringen är allt annat än ett konkret hot, och som sådant om än oroväckande så snarare demoraliserande än mobiliserande. Därför konkretiseras hotet: Det är Kina som snart kommer att vara världens största ekonomi och ”supertillväxten” i Asien som är den stora internationella utmaningen/utländska hotet.

”Supertillväxten” är inte att förstå som endast ekonomisk, även mantalsmässigt går asiaterna om oss. Kan det vara så att det är i Asien potensen finns? Asiens extrema tillväxt verkar inte bara skrämmande utan också okontrollerad, ohämmad. Finns det verkligen behärskning – civilisation – i Asien, vill industrikapitaliserna att vi ska undra. Även här är de klassiska, nästan old school, men den här gången som kolonisatörer.

Vi har ett nytt arbetarparti och en ny svenskhet. Men högerns era som populistiskt arbetarparti blev kort, ideologiskt är den redan utmanad av nationalismens klasskonsensus. Det är som svenskar vi förväntas förstå och ställa upp på industrikapitalisternas krav i avtalsrörelsen – i kamp med ociviliserade asiater.

Nationalismens påhittade konsensus är alltid exkluderande och undertryckande. Nationalismen hittar sina fiender. När det är industrikapitalisterna som representerar ”svenskhet” är det facket som blir ”osvenskt”. Facket utmanar arbetsgivarnas ”trygghet”.

Här finns en motsägelse i industrikapitalisternas förslag. Sin trygghet finner de i en omställning av svenska regler till internationella villkor, det vill säga till industrikapitalisternas tolkning av de internationella villkoren. Det är när facket står i vägen för en sådan omställning som det är ”osvenskt”.

Jag vägrar att känna varken hot, kris eller ansvar. Ifall industrikapitalisterna ville skapa trygghet skulle de stödja oss i vår kamp för schysta a-kasseregler, till exempel. Jag vägrar också ställa upp på industrikapitalisternas ”svenskhet” – då är jag hellre ”osvensk” tillsammans med facket. Jag vägrar förresten ställa upp på någon svenskhet över huvud taget – ge oss istället a-kassa, en rejäl löneökning och posten tillbaka så klarar vi oss nog ändå.

Industrikapitalisterna vill inte ta ansvar för särskilt många svenskar (eller andra heller, för den delen). Tvärt om träffar nog redaktören som satt rubriken helt rätt: ”Vi vägrar höja lägstalönerna!”

Det började med Arbetet

Det var sista hösten på lågstadiet, samma dag som vi kastade löv på varandra trots att vår lärare sagt att vi inte fick ”för det kunde ligga stenar bland löven och då kunde någon bli blind”. Mest därför faktiskt.
Utanför salen var det någon som frågade vilken tidning de andra hade hemma. Det var en utmaning och alla längtade efter regler och hierarki.
Arbetet sa jag men de flesta andra sa Sydsvenskan.
Arbetet är ingen riktig tidning! Alla har Sydsvenskan!
Inte inne i stan svarade jag. Där har alla Arbetet. Och där bor det många fler!
Bara fattiga har Arbetet och då fick jag svara att i så fall är fattiga nog bättre.
Kanske sa någon då att om jag blev rik skulle jag nog också läsa Sydsvenskan men i så fall var det en reträtt, en andra plats.
Men Johan höll med mig trots att det var Sydsvenskan som låg på hans föräldrars frukostbord. Jag vet inte varför, om det var mitt bestämda svar eller om det var för att han inte gillade att det var många mot en.
En annan gång sa Johan att hans morfar var apotekare från Bunkeflo och att han blivit arg när dottern gift sig med en arbetare från stan. Malmöarbetarnas främsta fana hade inte fått följa med ut till radhuset och Johan verkade känna saknad efter något han i och för sig inte kunde veta något om.
Sen, när vi började prata om sånt, var Johan den första Sverigedemokraten jag känt. Och jag längtade mest in till stan.

In the Big Rock Candy Mountains

Malmö 2006-12-15

Kockums

Mitt första minne av Kockums är min mammas oro efter ett telefonsamtal. Hon ringde ett själv också, till morfar. Därefter vände hon sig till mig, såg till att jag städade rummet och var hård när jag ville leka. Det var nödvändigt för henne då, att ta hand om någon som hon faktiskt kunde hjälpa.
– Din pappa kommer hem sent i dag.
Sen satt hon med benen uppdragna under sig på köksstolen, drack kaffe och kedjerökte. Säkert lagade hon mat, men det minns jag inte. Det var pappa som föreslog att vi alla skulle äta tillsammans i soffan den kvällen.
När pappa väl kom hem var det mörkt, och hans storebror gick med honom från bilen. De sista stegen, in till mamma, lät han pappa ta själv.
Jag var rädd den kvällen, mammas oro och stress hade satt sig i lederna. Skyggade i bakgrunden när de vuxna pratade, lyssnade och försökte ta reda på vad det egentligen var för farligt som skulle hända. På pappas näsa satt ett blodigt förband. Någon hade vält en bult från en byggställning och pappa hade fått den i huvudet.
Mitt andra minne av Kockums är i köket, lördag förmiddag, pappa pussar mamma på munnen och har en sportbag av skinn i handen. Han ska spela fotboll med laget dom satt upp på jobb.
När han kommer hem luktar det starkt av svett och varmt skinn. Nu får mamma en kyss istället – dom har vunnit!
Det skulle bli många fler minnen från Kockums – svettsloppor och grader i ögat; simhallen, fotboll och badminton på Kockums fritid. En gång band vi flugor med fackklubben.

Sandpapper, kratta, grepe

Samla ord, hänga dem på tork, sortera dem prydligt sida vid sida. I dag var en sådan dag då det var ett tungt arbete att skriva. Jag skrev med hela kroppen. Axlarna är tunga, ryggen gör ont. Armarna är matta av alla lyft och benen släpar. Ögonen är torra, bokstäverna blåser upp som sand.

Jag i ordens makt

Orden har aldrig kommit enkelt till mig. Jag har inte orden i min makt. För mig är varje ord en motståndare som måste besegras, bändas mot marken. Jag är en mycket ödmjuk kämpe. Också en som kommer igen. Nu tror jag att jag ska besegra orden och se där. De har fångat mig igen.
Jag ska knäcka er allihop era jävla glosor!

Kollage

Jag tänker att jag ska ta alla mina fylle-sms och göra ett kollage.