22 maj 2008

Klubbkids

Det sägs att klädmode har ersatt musik som folkrörelse och populärkultu-rell markör. Medan musiken per definition blir meningsfull i närhet till andra, blir modet snarare meningsfullt genom att det skapar avstånd. Alla kan vara lika bra på musik, musiken blir bättre av att utövas tillsammans. Bara en kan däremot vara modernast. Samma hierarkier skapas i elektro-musiken. Elektronisk musik strävar efter renhet. Den digitala musiken har endast två faser, ljud och tystnad. Musikaliska kickar nås då musiken når nya nivåer av världsfrånvänd renhet. I modekläder och genom att röra sig till elektromusik blir klubbkidsen till. De iträder ideologin. Fas ett – ljud. Fas två – tystnad. Ljud – klubbkidsen rör sig. Tystnad – klubbkidsen står still.

08 april 2008

Mangochutney

Jag och Tone minns fredagskvällen, scenen tar plats före klubben men efter Long Island Ice Tea:

TONE Min telefon går inte att ladda. Det är mangochutney i hålet.
ROBERT Mangochutney?
TONE Ja eftersom du lade den i chutneyn.
ROBERT Ja just det. Jag lade den inte i chutneyn.
TONE Jo det gjorde du.
ROBERT Man kan också se det som att det var du som lade den där.
TONE Man kan också se det som att det var du som lade den där.
ROBERT Allt jag gjorde var att jag byggde en skulptur genom att balansera din telefon på en ölflaska. Jag kallade den "Fylle-SMS". Du välte ned den i chutneyn.
TONE Man kan också se det som att det var ditt fel. Sen slickade du på telefonen.
ROBERT Man kan också se det som att jag inte fick slicka tillräckligt länge på telefonen för då hade chutneyn varit borta.
TONE Okej det här är inte ett samtal. (Lägger på)

14 mars 2008

Vår

Den vackert vemodigaste bilden är den av en kvinna som klär på sig i det koncentrerade morgonljuset strax intill ett fönster. Hon drar på sig sina strumpbyxor, sträcker ut benen. Hon vänder sig mot dig och hennes mörkt bruna hår faller ned från axeln. Hon ler och du känner dig aldrig ensammare än då. Bilden är så lik den du kan ha sett kvällen före. Nu drar hon med händerna längs med sitt högra ben för att släta till vecken. Hennes bröst är fortfarande nakna. Om bilden fryses kan ingen säga om hon är på väg att ta av sig kläderna, bjuda in dig till hennes kropp, eller skyla den. Bilden går inte att frysa, tiden rör sig. Det är en ny dag och hon är ivrig att låta den sjunka in i henne. Snart syns ingenting i ljuset innanför fönstret, inte ens damm som faller.

13 december 2007

Vad är grejen?

– Mina erfarenheter kommer från den konkurrensutsatta sektorn, till skillnad från den konkurrensbefriade, säger den fete mannen med lugn röst.

En sådan lugn röst som bara den kan åstadkomma som vet att han säger något provocerande och som vill låta provokationen sjunka in.

Det är ett provocerande antagande, att det på något sätt på förhand ska vara okej att betala andra för att göra eget jobb. Det är inte kravet på att delta med arbete som väcker anstöt.

Tvärtom är det vissa människors försök att köpa sig fria från arbete.

– Småföretagare har ofta inte råd att betala övertid och andra tillägg. Därför måste de arbeta hela den obekväma arbetstiden själv.

Exakt fetto. Jobba på.

07 december 2007

Emo

Emo är den kommande insikten att man känner och den totala avsaknaden av insikt att det gör alla andra också. Puss på er.

28 november 2007

Det var morgon och allt kändes misspassat. Det fanns inget ingånget. Inget som luktade svett, avgaser, utspilld öl eller billigt mjukmedel. Det är en hemsk känsla. En känsla av hemlöshet. En känsla av att någonstans därutanför har staden hänt. Sådana morgnar finns bara en sak att göra. Sådana morgnar gäller det att smutsa ner sig. Det gäller att inte bli omsprungen av staden men låta sig bli nedtrampad. Sådana morgnar hänger hela livet på att låta staden avlagra sig i ens egen kropp. Sådana morgnar måste börja med en ljummen vinslatt och sedan en kaffe någonstans där människor är på väg. Sådana morgnar går det bara att undgå kvävningsdöden genom att få hjälp att andas. Sådana morgnar måste bli dag någonstans där det är trångt. Där, i en morgonkaffe med en främling, i gårdagens kläder, i en hälsning på ett pendeltåg, går det att känna igen sig själv. Där börjar dagen på ett mänskligt vis. Ännu en morgon vaknade jag stående.

22 oktober 2007

Skriva verkligheten

Jag började skriva för att jag glömt hur ord läggs vid sidan om andra ord för att bli vad som helst utom ord vid sidan om andra ord. Ett sådant syfte är inte längre nog. Det finns få ord som motsvarar erfarenheten av klassamhället – de flesta ord sätts samman för att dölja de sociala konflikterna, för att få oss att längta efter en svårtrolig men ändå föreställd harmoni, för att lugna och passivisera. ”Mitt eget språk” är inte längre ett tillräckligt högt ställt mål. Det är snävt, självupptaget och inskränkt. Den här texten har utvecklats till ett sökande efter möjligheten av ett sannare språk.

Att avgränsa arbetarminnen

Att avgränsa arbetarminnen blir här en metafor för den process som omsätter föreställningar om det förflutna till aktiva element i samtiden. De tänkta arbetarminnena fungerar som punkter mot vilka handlingar och händelser i nuet kan göras begripliga och därför bli möjliga att reagera på. Arbetarminnena avgränsas inte bara i tiden och i rummet utan framför allt genom de konflikter de bär spår. Samma konflikter som format minnenas tillblivelse garanterar deras fortlevnad. Minnena är artefaktiska på det sättet att de är avbilder av en praktik som har varit. Som sådana bär de på lager av sociala konflikter som inte enkelt låter sig avbildas men som förutan det hade varit omöjligt att forma gestalten av ett arbetarminne. Arbetarminnen ringas in av dessa samspelande lager av sociala motsättningar. Därför kan arbetarminnen – hur verkliga och kännbara de händelser de syftar på än är – aldrig vara en produkt. De blir i stället meningsfulla först när de tar plats i ett (senare) sammanhang av sociala konflikter. Avgränsningarna bestämmer vilka som ska känna sig åberopade, samt vilken position de intar i relation till minnena och hur de därmed kan förmås att agera (eller inte). Att avgränsa arbetarminnen förstås alltså som en uppfordran om ett ställningstagande. Berättelsen om arbetare (i vardag och kamp) blir aldrig färdigskriven utan tvärt om nödvändig att ständigt omformulera, justera och till och med skriva om.

19 september 2007

Höstarbete

Kaffe och brödtext.

03 juni 2007

Jag saknar en som kysser
på inandningen

16 april 2007

Peter Weiss:

Tidigare hade sysslandet med konst, litteratur emellanåt förefallit mig vara ett sätt att vika undan, avskärma sig från de praktiska uppgifterna, precis som andra bemötte kulturens produkter med misstro och ringaktningar. De både böcker som jag nu jämförde visade emellertid tydligt hur olikheterna var beroende av varann, hur de kompletterade varann och inte kunde klara sig utan varandra. Under läsningen av Kafkas bok fjärmade jag mig inte från medvetandet om hur våra dagar förlöpte, från packrummen, montagehallarna, från färden i överfyllda S-banetåg klockan halv fem på morgonen och efter avslutat skift, och det materiella våldet i Neukrantz bok skulle ha varit meningslöst om det inte stått idéer bakom det. […] Då jag läste, då jag undersökte bilder, begav jag mig inte längre in på ett avskilt område, tillgängligt endast för invigda, tvärtom infogades allt som visade sig där i mina dagliga erfarenheter. […] Senare, på Pflugstrasse, hade visionerna upplösts, inget önsketänkande förde ut ur den sociala osäkerheten, det ekonomiska nödläget, den politiska våldtäkten, och inte förrän i september trettiosju började jag begripa att vi vid vårt försök att nå insikter alltid måste bära på våra arbetskamraters stumhet och trötthet också, och att vi förvärvade allt vad vi kom åt även åt dem.

06 april 2007

Tony Samuelsson:

Arbetarlitteraturen handlar ytterst om att synliggöra en stor berättelse om solidaritet och klassgemenskap och att därvid försvara människovärdet.

20 mars 2007

2 morgnar

Första morgonen glänste solen tillbaka från vindrutor, cykelreflexer och vattenytan i kanalen. Jag lyssnade på easy listen feel good när jag gick över bron. Under bron stod en glassgubbe med vatten upp över hakan. Glassgubben log professionellt i det kalla vattnet. Leendet var vackert i akryl men i ögonen syntes uppgivenhet och besvikelse.

Andra morgonen fanns det värme i vårsolen. När jag kom till bron bytte jag ljudspår. Jag ville lyssna på något melankoliskt, storslaget sorgset. Något som skulle hjälpa glassgubben att gråta ut. Men clownen fanns inte kvar under bron. Glassgubben hade flyttat sig och stod mitt i kanalen mitt i solskenet. Glassgubbens ögon var glada. Den sorgsna musiken spelade för döva öron.

26 februari 2007

Stockholm, 28 juli 1936

Trotsigt pekar 130 fanor mot den regntunga himlen och trädkronornas sommarprakt utmanas av människornas stigande krona av röda stormdukar och vimplar. Röda fanor över Stockholm ser inte annorlunda ut än röda fanor över Harburg eller Berlin eller okända spanska städer. Nävarna knytes, fanorna reses. Till uppror, till samling och nu – i sorg och saknad. För i Tyskland reses inga röda fanor, utom i minnet. Vad hände med de trotsiga nävarna, var är de spända armarna? Vart de än reses ser röda fanor likadana ut och i Stockholm är det mulet, varken mörkt eller ljust.

13 januari 2007

Min vän F

Taggtrådsgrinden vid Pågens personalingång mjukar upp. Grindarna gör dig ödmjuk. När du går igenom grindarna ändras du och blir någon annans, det får dig att kuta. Där bakom grindarna avtjänar min vän F sina snåla timmar. Det räcker till kebab, öl och nubbe. Vi hade bestämt att ses utanför. F slog vant och lite trött koden, öppnade grinden och gick in.
Då förvandlades min vän F till arbetarjätten.
Arbetarjätten har du sett tecknad på en bild där bara fötterna syns när jätten marscherar gatan fram och tvingar pissrädda borgare upp mot väggarna.
Du tror att han inte finns. Du tror att han är en saga som folk kanske trodde på förr. Något de hittade på för att göra livet enklare att leva och lättare att förklara. En myt från fordom, bland troll och tomtar, ungefär lika sann. En saga man berättade när det blåste kallt, när väggarna inte höll tätt och soppan späddes ut.
Men jag har sett honom. Jag såg honom resa sig över marken. Jag såg honom sträcka sig förbi fabrikstaket, ta stöd mot taknocken och nå längre upp ändå. Jag såg honom spänna sin rygg och andas ut (in med magen ut med bröstet). Jag såg honom och jag vet att det var på riktigt för han dunkade mig i ryggen och räckte mig sin hand.
Där på parkeringen bakom taggtrådsgrinden blev jag rädd för min vän F.

08 januari 2007

Om Gud vill det

I Tel Aviv, utanför Burger King vid ingången till Carmel Market, inte alls långt från stranden, berättade Hanin för mig om Islam.
Islam har ingen kyrka, lärde hon mig, för det är vad vi gör i livet som räknas.
Sen tog hon tillbaka och ändrade så att hennes svar blev mer nyanserat, mer anpassat, mer rätt men jag sa ändå att om jag skulle bekänna min tro gjorde jag det hellre inför en gemenskap än till en kyrka. Om jag kunde skulle jag kalla mig muslim.
En stund senare hade vi gått hela strandpromenaden, med ökensol på våra axlar och salt havsbris kring våra anklar, hela vägen till den gamla hamnen i Jaffa. Vi svängde av vid moskén och skyndade till vandrarhemmet för den här kvällen hade vi ett eget rum dit in ingen kunde se. Tidigare nätter hade vi sovit på taket.
Medan Hanin köpte bröd med oliver frågade jag om muslimernas ödestro.
Allt är bestämt, anförtrodde mig Hanin sin plan. Gud har redan sett allt som kommer att hända. Om Gud vill det lever vi ett gott liv.
Vi pratade inte mer om det, men senare när Hanin somnat tänkte jag att så där kan det väl ändå inte vara. För om bara det kan hända som Gud vet då finns det ingen anledning att bli bättre, då finns det ingen anledning att kalla sig muslim.
Kanske är det detta Gud sett: Människans tvång att leva med andra människor och göra bättre för sig själv och för andra; hennes förmåga att klättra uppför sina abstraktioners stege och bli större än hon från början var – människans plikt att skapa nytt.

03 januari 2007

Arbetarrörelsen och vithet

Recension av Håkan Blomqvists Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen.


Uppdaterad 20070109

Eric Hobsbawm gör anmärkningen att det inte nödvändigtvis är skillnad på syntetiskt och berättande historieskrivande. Händelsen, menar Hobsbawm, är alltid aktiv i historiska analyser men inte som ett självändamål utan som ”en metod att belysa en större frågeställning med förgreningar långt utanför den aktuella berättelsen och dess rollfigurer.” Håkan Blomqvists avhandling om vithet i svensk arbetarrörelse är ett utmärkt exempel på Hobsbawms ”syntetiska berättelse”. Den tvingar oss att läsa den större berättelsen om arbetarrörelsen, klasskampens universalitet och möjligheterna till frigörelse på ett nytt sätt. ”Förhoppningen med detta arbete är att själva intrigen – den socialistiska vithetens öde – kan öppna för nya perspektiv och reflektioner kring arbetarrörelsens och socialdemokratins öde.”
I sin avhandling berättar Blomqvist om hur vithet förvaltades, förhandlades och konstruerades i svensk arbetarrörelse långt före det ögonblick 1914 då arbetarrörelsens internationalism verkade falla samman. Socialdemokraten Arthur Engberg skrev antisemitiskt om judar i Arbetet i början av 1900-talet – men arbetade senare för att Sverige skulle ta emot judiska flyktingar från det nazistiska Tyskland. Kommunisten Nils Flyg gick den motsatta vägen, vände besviken ryggen åt Sovjet och hans utbrytning ur Sveriges kommunistiska parti bildade ett svenskt nazistparti. ”Utan att vara typiska representanter för socialdemokrati och kommunism genom vilka vi kan förstå hela rörelsens ideologiska utveckling var de uppenbarligen möjliga” skriver Blomqvist.
Det är ingen nyhet att arbetarrörelsen hyser en nationell grundning. En nationell organisering låg nära till hands då de institutioner man kämpade för att övervinna eller överta var nationella. Den tidiga arbetarrörelsen befann sig alltså i ett nationellt ramverk för politisk handling, vilket tidigare verkställts genom borgerlighetens klasskamp och som arbetarrörelsen organisatoriskt byggde vidare på. Förbryllande – problematiskt och värt att undersöka – är däremot de ideologiska konsekvenserna av en sådan organisering. Blomqvist gräver djupt i den tidiga arbetarrörelsens beskrivningar av Sverige och svenskhet och finner i dessa en förtätning kring vithet vars plats, sammanhang och utrymme undersöks.

Vithet är att förstå som ”etnocentriska föreställningar om civilisatorisk och nationell överlägsenhet”. Den fungerade som en social och politisk resurs, på en gång sammanbindnande och utdefinierande. Vitheten innebar en gemenskap som gav rätt till vissa resurser och som lovade delaktighet i framtida segrar. Vitheten är inte att förstå som motsatsen till klasskamp, eller som klasskampen missförstådd (den är inget ”falskt medvetande” som konkurrerar med den ”äkta” solidaritetskänslan). Tvärtom finner vi vitheten kombinerad med klasskampen. Genom klasskampen verkställdes vitheten och därmed insåg också arbetarskarorna betydelsen av denna. Med anledning av den så kallade galizierstriden, då sydpolska betplockare hämtades till svenska bruk, frågades det till exempel i Arbetet: ”Har då ej det dyraste man kunna äga – att heta svensk – därigenom blivit skändat?” I återkommande debatter om ras, nation och civilisation definierar den socialistiska vitheten sina andra.
Blomqvist räknar inte med detta ut arbetarrörelsens projekt som ideologiskt korrumperat eller illegitimt. Tvärtom påtalar han en dubbelhet i detta projekt och menar att det i och med dess internationalistiska inriktning funnits en möjlighet att mildra och överkomma vithetens verkningar. Vänsterns sätt att skapa omfördelning, rättvisa och frigörelse finner alltså hos Blomqvist ett erkännande. Krav om sammanhållning vid till exempel fackliga konflikter – och därmed rätten att vidta åtgärder mot de som sviker – ifrågasätts inte. Däremot hävdas att varje handling också organiseras av vithet. Det skapas alltså en exklusiv och priviligierad delaktighet i arbetarrörelsens projekt. Vissa människor – vissa slag av människor – har kommit att uppfattas som bättre lämpade att förstå och förverkliga löftet om rättvisa.
Som aktiv inom arbetarrörelsen (Blomqvist förknippas med Socialistiska partiet) är Blomqvists avhandling varken ursäktande eller undergrävande, bara nyanserande, och åt ett håll som är välkommet och välbehövligt. Tagen på allvar kan avhandlingen leda till att arbetarrörelsens solidariska projekt stärks. På samma gång hjälper avhandlingen till att både bestämma och bemöta en kritik samma projekt möter eller skulle kunna möta.
Blomqvists vithetsbegrepp hade kunnat definieras tydligare och utredas bättre. Till exempel problematiseras inte kopplingen mellan vithet och kapitalism, vilket är en stor brist. Eftersom Blomqvist fokuserar på klasskamp beskriver han empiriskt en sådan koppling, men utvecklar ingen teoretisk förståelse för sambandet. Han tänker sig snarare vitheten som en avlägsen släkting till kolonialism, men även kopplingarna mellan europeisk kolonialism och svensk nationell identitet är dåligt utredda. Blomqvist är ingen postkolonial diskursanalytiker, och Nation, ras och civilisation är inte en postkolonial text. Däremot är det svårt att se hur den skulle kunna komma till utan den postkoloniala debatten.

”Tendensen finns i verket, i språket, i romanens andedräkt” skriver Ivar Lo-Johansson och nog bidrar Blomqvists framställningsform till den kunskap vi kan vinna genom hans text. Blomqvists avhandling rör sig mellan analyser av idéinnehåll och återberättade episoder – anekdoter? – som gör avhandlingens huvudfigurer levande. Genom att vi läsare sätts in i Arthur Engbergs och Nils Flygs plats öppnas berättelsen för oss och vi skådar in i en komplexitet som inte enkelt låter sig fångas episodiskt.
Genom sin framställningsform, i sitt berättande, vänder sig Blomqvist emot utgångspunkten att historien enbart eller till största delen är ett resultat av objektiva klassrelationer och att varje situation är strukturellt bestämd – en utgångspunkt som allt för ofta leder till en inställning att ideologin eller medvetandet är fast förankrat och därmed entydigt utläsbart. Blomqvists berättelse tar istället fasta på subjektiviteten. Ideologin blir väsentlig och bestämmande för handlingar. Den blir också mångtydig och ett möjligt fält för analys, vilket gör Blomqvists inställning till det historiska framsteget härligt problematisk.
Ett antagande om ”objektiva” maktrelationer är visserligen inte frånvarande i Blomqvists text. Han accepterar sina aktörers upplevelse av faktiska maktskillnader som sanna. Det är ett reellt förtryck som tvingar till kamp – detta förtryck är också möjligt att övervinna. Däremot hanterar Blomqvist det faktum att objektiva maktrelationer nödvändigtvis bedöms och benämns av människor som befinner sig inom ett spänningsfält av likaledes objektiva maktrelationer. Risken är därför att varje försök att förklara sådana relationer också återskapar dem.
Varken Blomqvists betoning av det ideologiska eller hans kritiska inställning medför att han föredrar en textuell analys eller att hans aktörers självpresentation blir viktiga som sådana. Snarare reagerar Blomqvist på den språkliga eller kulturella vändningen inom historieforskningen och framhåller kroppsliga och kollektiva erfarenheter som inte ryms i textbegreppet. Språkliga konstruktioner – uttalanden, påståenden, benämningar, paroller – är visserligen laddade med handling och verksamma i social förändring men också begränsade, argumenterar Blomqvist. Bakom det diskursiva finns en materiell värld präglad av sociala konflikter vars styrkerelationer ger begreppen innehåll.
Istället är det just kring sociala konflikter som Blomqvists berättelse vecklas ut. I sociala konflikter möts det objektiva och subjektiva och mötet omvandlar båda. Genom sin framställningsform – den tolkande berättelsen – tydliggör Blomqvist hur klasskampen driver historien framåt. Detta sker på ett sätt som inte kan mätas och inte är entydigt utan måste tolkas. Härvid blir Blomqvist teoretiskt otydlig, vilket är avhandlingens stora svaghet.
För den som skriver arbetets historia finns det en återkommande, ständigt svårlöst, alltjämt gäckande motsägelse. Människor skapar historien. De gör detta i vila, förnöjelse, arbete och kamp och i alla lägen tillsammans med andra människor. Historikern, däremot, är tvingad att lära känna och senare presentera dessa människor, deras gärningar och villkor genom textbehandling. Utifrån en vilja att förstå något praktiskt tvingas historikern alltså bli icke-praktisk. Detta gäller alla historiker, men drabbar arbetarhistorikern annorlunda. Arbetarhistorikern vill skriva ”historia på allvar [och då] finns det inte så mycket att uppteckna om kungen som om oss och er och mig” – det vill säga en historia som skapar igenkänning, medvetande och förändring.
I Nation, ras och civilisation får vi inte veta hur vitheten praktiserades i arbetarklassen eller i arbetarrörelsen utanför klubbmötena och tidningsdebatterna. Blomqvist resonerar själv kring detta problem och lyfter begreppet arbetaroffentlighet för att kunna ställa vidare frågor. Jag vill hävda att Blomqvists syntetiska berättelse fungerar förmedlande. Genom en stil som bitvis närmar sig en litterär framställning återkräver Blomqvist några av de dimensioner texten tar ifrån hans förståelse.
Berättelseformen räcker inte hela vägen fram. Konstruktivism och diskurs är två av avhandlingens bärande begrepp men deras tillämpning definieras inte. Blomqvist diskvalificerar ett textuellt och relativistiskt sätt att närma sig sitt fenomen, men resonerar inte kring fenomenets objektiva sida. Att definiera något som konstruerat innebär att det skulle kunna vara eller bli på ett annat sätt. Ändå utvecklades historien på ett visst sätt och kopplingen häremellan är teoretiskt outforskad av Blomqvist. Därför är det möjligt för textteoretiker att kräva teoretiskt ägandeskap till hans slutssatser, liksom vänsterns intellektuella kan avfärda honom som relativist – vilket jag i och för sig menar skulle vara en orättvis och defensiv inställning.
Genom hela Blomqvists text känner jag en längtan efter att utforska, förstå och skapa praktik. Men genom vad som framstår som ett nästan tvångsmässigt försök att ta den kulturella vändningens teoretiska utmaning ”på allvar” och därmed anpassa sig till en akademisk diskussion isolerar sig Blomqvist – liksom andra arbetarhistoriker – till viss del från denna möjlighet. Var det inte längesedan man läste en historisk text som utvecklade sig kring till exempel praxisbegreppet? Och ändå verkar det så öppet för just kulturhistoriska analyser.

Framför allt utmanar Blomqvists historiska berättelse varje tendens till nedsippringshistoria. Överheten fråntas sin ensamrätt till innovation, folket blir medskapande och mer därtill – folket framställs som mäktigt att konstruera en egen nationell representation. Detta inifrånperspektiv förblir halvfärdigt, även om det har stort stöd i berättelseformen. Detta har möjligtvis att göra med det forskningsläge Blomqvist konstruerar och reagerar på.
Arbetarlitteratur är socialdemokraternas litteratur. På ungefär samma sätt har arbetarhistoria blivit socialdemokratins historia. Det görs ingen skillnad på rörelsens historia och klassens – liksom berättelser om kommunisters och syndikalisterns bidrag sorteras under annan rubrik. Vänsterns historiker accepterar kanske allt för enkelt denna utgångspunkt och skriver en egen historia utifrån socialdemokraternas ”stora berättelse”.
Subjektivitet i en historisk berättelse är den förändrande principen, det vill säga det sätt varpå författaren skapar framåtrörelse i berättelsen och får denna att utvecklas. Subjektiviteten känns igen som den man känner med. I Nation, ras och civilisation är det arbetarrörelsens ideologer, aktivister och organisatörer.
I politiska kampanjer och genom ett utbrett folkbildningsarbete tog dessa aktivister över ett patriotiskt nationsbegrepp från radikala liberaler och utopiska socialister. Man hävdade en ”folklig” svenskhet som vilade på en medborgarskapstanke och pekade ut överklassen som ”osvensk” eller till och med som en ockupationsmakt. Vad händer då man använder andras begrepp? Bemäktigades nationsbegreppet – eller bemäktigade nationsbegreppet arbetarrörelsen?
De (socialdemokratiska) arbetarhistoriker Blomqvist reagerar på har gärna framhållit vänsterns nationsbegrepp som annorlunda än högerns. Medan högern tänks stå för en yttre, särskiljande, nationalism förväntas vänsterns nationalism vara ”inre” och användas för att erövra och demokratisera det egna samhället. Ibland görs det skillnad på en civisk (fransk) nationalism och en etnisk (tysk), där arbetarrörelsen antas förvalta den civiska traditionen.
I en sådan historieskrivning framstår folket som på en gång oskyldigt och modernt, och deras företrädare som framtidens förkunnare som gör upp med allt det mörka. Mot en mörk horisont av överhetens inskränkthet lyser folkets enkla ärliga krav starkt. Men vad händer när vi inser att de folkliga kraven kanske inte omfattat hela folket, trots att detta varit deras anspråk? Istället har de byggt på ”idékombinationer som i dag vanligen är glömda, där patriotism, värdesättning av nationell egenart och goda rasegenskaper tillsammans med antisemitism och fruktan för ett asiatiskt Ryssland kunde ingå i en demokratisk arsenal för medborgerliga rättigheter och klassutjämning.”
Vithetens öden är intrigen i Nation, ras och civilisation och vi måste undra ifall intrigen har tätnat. Hemsöks vänstern ännu av vithetens spöke? Vilka representationer av vithet skapades till exempel då socialdemokratin blev regeringsmäktig? Hur organiserades kohandel och samförstånd av vithet? Har folkhemmets historia vävts samman med en vit särskildhet och exkludering av andra? Och för en vänster som vill ta välfärden tillbaka – vilka nostalgiska minnen är det som återberättas? Är vi alldeles säkra på vilken upprättelse det är vi söker?

30 december 2006

Bästa texten 2006

Den text jag återkommit till flest gånger under 2006, den text som flest gånger fått mig att le, skratta och säga "ja jävlar" måste vara årets bästa text. Den texten är Hästhagen av John Dahlquist. Läs den i SVENSSON #9.

29 december 2006

Memo

"Skit i skötsamheten" skulle funka utmärkt som titel.

22 december 2006

Ångesten inför datorns påknapp. Skräcken för ordbehandlaren. Lättnaden i webbrowsern.

21 december 2006

Vad betyder "finurlig" och är det en komplimang?

Idag hade vi julavslutning på jobb (sedan några veckor tillbaka säljer jag platta paket på Ikea några timmar i veckan). Vi lekte en god-stämnings-lek som gick ut på att alla skrev snälla ord om varandra. Här är min lista:

1. Snabblärd
2. Ordentlig
3. Arbetsvillig
4. Schyst
5. Trevlig
6. Trevlig
7. Trevlig
8. Trevlig
9. Trevlig
10. Trevlig
11. Trevlig
12. Finurlig

20 december 2006

Åt sidan punschpatrioter!

Industrikapitalisterna och svenskheten

Folkhemmet är ett svenskt kodord utan like. Det har Sverigedemokraterna förstått, även om de är tydliga med att deras tolkning är ett kulturellt ensidigt samhälle. Detsamma förstår arbetsgivarna i industrin, som avtalsdebuterade med en debattartikel på DN-debatt igår.

Industrikapitalisterna spelar det nationella kortet. De hämtar sina argument från hembygdsromantik och från trygghetstörstande nationalesoterism. Budskapet är nationalismens klassiska – nu är det vi tillsammans, vi svenskar.

Industrin har format hembygden, menar industrukapitalisterna. Industrin skapar överskott som ger service, så som den ursvenska (nu privatiserade) posten, ”sjukvård, skolor och detaljhandel”. Därför är närsamhället, men även regioner, beroende av industrins överlevnad. Liksom hela folket – oavsett om man arbetar, säljer, förvaltar eller vårdar.

På samma sätt är industrin en garant för hela Sveriges välstånd – uppenbarligen också svenskhetens överlevnad. Nu handlar det om ”hur vi som nation” möter de internationella utmaningarna. Industrin kallas för svenska ”nationalklenoder”.

Skärskådade är de internationella utmaningarna – eller utländska hoten – lika klassiska som den nationalism industrikapitalisterna står för.

Globaliseringen hotar den svenska industrins konkurrenskraft – eller potens och styrka? Globaliseringen är allt annat än ett konkret hot, och som sådant om än oroväckande så snarare demoraliserande än mobiliserande. Därför konkretiseras hotet: Det är Kina som snart kommer att vara världens största ekonomi och ”supertillväxten” i Asien som är den stora internationella utmaningen/utländska hotet.

”Supertillväxten” är inte att förstå som endast ekonomisk, även mantalsmässigt går asiaterna om oss. Kan det vara så att det är i Asien potensen finns? Asiens extrema tillväxt verkar inte bara skrämmande utan också okontrollerad, ohämmad. Finns det verkligen behärskning – civilisation – i Asien, vill industrikapitaliserna att vi ska undra. Även här är de klassiska, nästan old school, men den här gången som kolonisatörer.

Vi har ett nytt arbetarparti och en ny svenskhet. Men högerns era som populistiskt arbetarparti blev kort, ideologiskt är den redan utmanad av nationalismens klasskonsensus. Det är som svenskar vi förväntas förstå och ställa upp på industrikapitalisternas krav i avtalsrörelsen – i kamp med ociviliserade asiater.

Nationalismens påhittade konsensus är alltid exkluderande och undertryckande. Nationalismen hittar sina fiender. När det är industrikapitalisterna som representerar ”svenskhet” är det facket som blir ”osvenskt”. Facket utmanar arbetsgivarnas ”trygghet”.

Här finns en motsägelse i industrikapitalisternas förslag. Sin trygghet finner de i en omställning av svenska regler till internationella villkor, det vill säga till industrikapitalisternas tolkning av de internationella villkoren. Det är när facket står i vägen för en sådan omställning som det är ”osvenskt”.

Jag vägrar att känna varken hot, kris eller ansvar. Ifall industrikapitalisterna ville skapa trygghet skulle de stödja oss i vår kamp för schysta a-kasseregler, till exempel. Jag vägrar också ställa upp på industrikapitalisternas ”svenskhet” – då är jag hellre ”osvensk” tillsammans med facket. Jag vägrar förresten ställa upp på någon svenskhet över huvud taget – ge oss istället a-kassa, en rejäl löneökning och posten tillbaka så klarar vi oss nog ändå.

Industrikapitalisterna vill inte ta ansvar för särskilt många svenskar (eller andra heller, för den delen). Tvärt om träffar nog redaktören som satt rubriken helt rätt: ”Vi vägrar höja lägstalönerna!”

16 december 2006

Det började med Arbetet

Det var sista hösten på lågstadiet, samma dag som vi kastade löv på varandra trots att vår lärare sagt att vi inte fick ”för det kunde ligga stenar bland löven och då kunde någon bli blind”. Mest därför faktiskt.
Utanför salen var det någon som frågade vilken tidning de andra hade hemma. Det var en utmaning och alla längtade efter regler och hierarki.
Arbetet sa jag men de flesta andra sa Sydsvenskan.
Arbetet är ingen riktig tidning! Alla har Sydsvenskan!
Inte inne i stan svarade jag. Där har alla Arbetet. Och där bor det många fler!
Bara fattiga har Arbetet och då fick jag svara att i så fall är fattiga nog bättre.
Kanske sa någon då att om jag blev rik skulle jag nog också läsa Sydsvenskan men i så fall var det en reträtt, en andra plats.
Men Johan höll med mig trots att det var Sydsvenskan som låg på hans föräldrars frukostbord. Jag vet inte varför, om det var mitt bestämda svar eller om det var för att han inte gillade att det var många mot en.
En annan gång sa Johan att hans morfar var apotekare från Bunkeflo och att han blivit arg när dottern gift sig med en arbetare från stan. Malmöarbetarnas främsta fana hade inte fått följa med ut till radhuset och Johan verkade känna saknad efter något han i och för sig inte kunde veta något om.
Sen, när vi började prata om sånt, var Johan den första Sverigedemokraten jag känt. Och jag längtade mest in till stan.

In the Big Rock Candy Mountains

Malmö 2006-12-15

Kockums

Mitt första minne av Kockums är min mammas oro efter ett telefonsamtal. Hon ringde ett själv också, till morfar. Därefter vände hon sig till mig, såg till att jag städade rummet och var hård när jag ville leka. Det var nödvändigt för henne då, att ta hand om någon som hon faktiskt kunde hjälpa.
– Din pappa kommer hem sent i dag.
Sen satt hon med benen uppdragna under sig på köksstolen, drack kaffe och kedjerökte. Säkert lagade hon mat, men det minns jag inte. Det var pappa som föreslog att vi alla skulle äta tillsammans i soffan den kvällen.
När pappa väl kom hem var det mörkt, och hans storebror gick med honom från bilen. De sista stegen, in till mamma, lät han pappa ta själv.
Jag var rädd den kvällen, mammas oro och stress hade satt sig i lederna. Skyggade i bakgrunden när de vuxna pratade, lyssnade och försökte ta reda på vad det egentligen var för farligt som skulle hända. På pappas näsa satt ett blodigt förband. Någon hade vält en bult från en byggställning och pappa hade fått den i huvudet.
Mitt andra minne av Kockums är i köket, lördag förmiddag, pappa pussar mamma på munnen och har en sportbag av skinn i handen. Han ska spela fotboll med laget dom satt upp på jobb.
När han kommer hem luktar det starkt av svett och varmt skinn. Nu får mamma en kyss istället – dom har vunnit!
Det skulle bli många fler minnen från Kockums – svettsloppor och grader i ögat; simhallen, fotboll och badminton på Kockums fritid. En gång band vi flugor med fackklubben.

Sandpapper, kratta, grepe

Samla ord, hänga dem på tork, sortera dem prydligt sida vid sida. I dag var en sådan dag då det var ett tungt arbete att skriva. Jag skrev med hela kroppen. Axlarna är tunga, ryggen gör ont. Armarna är matta av alla lyft och benen släpar. Ögonen är torra, bokstäverna blåser upp som sand.

Jag i ordens makt

Orden har aldrig kommit enkelt till mig. Jag har inte orden i min makt. För mig är varje ord en motståndare som måste besegras, bändas mot marken. Jag är en mycket ödmjuk kämpe. Också en som kommer igen. Nu tror jag att jag ska besegra orden och se där. De har fångat mig igen.
Jag ska knäcka er allihop era jävla glosor!

Kollage

Jag tänker att jag ska ta alla mina fylle-sms och göra ett kollage.