Det var morgon och allt kändes misspassat. Det fanns inget ingånget. Inget som luktade svett, avgaser, utspilld öl eller billigt mjukmedel. Det är en hemsk känsla. En känsla av hemlöshet. En känsla av att någonstans därutanför har staden hänt. Sådana morgnar finns bara en sak att göra. Sådana morgnar gäller det att smutsa ner sig. Det gäller att inte bli omsprungen av staden men låta sig bli nedtrampad. Sådana morgnar hänger hela livet på att låta staden avlagra sig i ens egen kropp. Sådana morgnar måste börja med en ljummen vinslatt och sedan en kaffe någonstans där människor är på väg. Sådana morgnar går det bara att undgå kvävningsdöden genom att få hjälp att andas. Sådana morgnar måste bli dag någonstans där det är trångt. Där, i en morgonkaffe med en främling, i gårdagens kläder, i en hälsning på ett pendeltåg, går det att känna igen sig själv. Där börjar dagen på ett mänskligt vis. Ännu en morgon vaknade jag stående.