Åt sidan punschpatrioter!

Industrikapitalisterna och svenskheten

Folkhemmet är ett svenskt kodord utan like. Det har Sverigedemokraterna förstått, även om de är tydliga med att deras tolkning är ett kulturellt ensidigt samhälle. Detsamma förstår arbetsgivarna i industrin, som avtalsdebuterade med en debattartikel på DN-debatt igår.

Industrikapitalisterna spelar det nationella kortet. De hämtar sina argument från hembygdsromantik och från trygghetstörstande nationalesoterism. Budskapet är nationalismens klassiska – nu är det vi tillsammans, vi svenskar.

Industrin har format hembygden, menar industrukapitalisterna. Industrin skapar överskott som ger service, så som den ursvenska (nu privatiserade) posten, ”sjukvård, skolor och detaljhandel”. Därför är närsamhället, men även regioner, beroende av industrins överlevnad. Liksom hela folket – oavsett om man arbetar, säljer, förvaltar eller vårdar.

På samma sätt är industrin en garant för hela Sveriges välstånd – uppenbarligen också svenskhetens överlevnad. Nu handlar det om ”hur vi som nation” möter de internationella utmaningarna. Industrin kallas för svenska ”nationalklenoder”.

Skärskådade är de internationella utmaningarna – eller utländska hoten – lika klassiska som den nationalism industrikapitalisterna står för.

Globaliseringen hotar den svenska industrins konkurrenskraft – eller potens och styrka? Globaliseringen är allt annat än ett konkret hot, och som sådant om än oroväckande så snarare demoraliserande än mobiliserande. Därför konkretiseras hotet: Det är Kina som snart kommer att vara världens största ekonomi och ”supertillväxten” i Asien som är den stora internationella utmaningen/utländska hotet.

”Supertillväxten” är inte att förstå som endast ekonomisk, även mantalsmässigt går asiaterna om oss. Kan det vara så att det är i Asien potensen finns? Asiens extrema tillväxt verkar inte bara skrämmande utan också okontrollerad, ohämmad. Finns det verkligen behärskning – civilisation – i Asien, vill industrikapitaliserna att vi ska undra. Även här är de klassiska, nästan old school, men den här gången som kolonisatörer.

Vi har ett nytt arbetarparti och en ny svenskhet. Men högerns era som populistiskt arbetarparti blev kort, ideologiskt är den redan utmanad av nationalismens klasskonsensus. Det är som svenskar vi förväntas förstå och ställa upp på industrikapitalisternas krav i avtalsrörelsen – i kamp med ociviliserade asiater.

Nationalismens påhittade konsensus är alltid exkluderande och undertryckande. Nationalismen hittar sina fiender. När det är industrikapitalisterna som representerar ”svenskhet” är det facket som blir ”osvenskt”. Facket utmanar arbetsgivarnas ”trygghet”.

Här finns en motsägelse i industrikapitalisternas förslag. Sin trygghet finner de i en omställning av svenska regler till internationella villkor, det vill säga till industrikapitalisternas tolkning av de internationella villkoren. Det är när facket står i vägen för en sådan omställning som det är ”osvenskt”.

Jag vägrar att känna varken hot, kris eller ansvar. Ifall industrikapitalisterna ville skapa trygghet skulle de stödja oss i vår kamp för schysta a-kasseregler, till exempel. Jag vägrar också ställa upp på industrikapitalisternas ”svenskhet” – då är jag hellre ”osvensk” tillsammans med facket. Jag vägrar förresten ställa upp på någon svenskhet över huvud taget – ge oss istället a-kassa, en rejäl löneökning och posten tillbaka så klarar vi oss nog ändå.

Industrikapitalisterna vill inte ta ansvar för särskilt många svenskar (eller andra heller, för den delen). Tvärt om träffar nog redaktören som satt rubriken helt rätt: ”Vi vägrar höja lägstalönerna!”