Det började med Arbetet

Det var sista hösten på lågstadiet, samma dag som vi kastade löv på varandra trots att vår lärare sagt att vi inte fick ”för det kunde ligga stenar bland löven och då kunde någon bli blind”. Mest därför faktiskt.
Utanför salen var det någon som frågade vilken tidning de andra hade hemma. Det var en utmaning och alla längtade efter regler och hierarki.
Arbetet sa jag men de flesta andra sa Sydsvenskan.
Arbetet är ingen riktig tidning! Alla har Sydsvenskan!
Inte inne i stan svarade jag. Där har alla Arbetet. Och där bor det många fler!
Bara fattiga har Arbetet och då fick jag svara att i så fall är fattiga nog bättre.
Kanske sa någon då att om jag blev rik skulle jag nog också läsa Sydsvenskan men i så fall var det en reträtt, en andra plats.
Men Johan höll med mig trots att det var Sydsvenskan som låg på hans föräldrars frukostbord. Jag vet inte varför, om det var mitt bestämda svar eller om det var för att han inte gillade att det var många mot en.
En annan gång sa Johan att hans morfar var apotekare från Bunkeflo och att han blivit arg när dottern gift sig med en arbetare från stan. Malmöarbetarnas främsta fana hade inte fått följa med ut till radhuset och Johan verkade känna saknad efter något han i och för sig inte kunde veta något om.
Sen, när vi började prata om sånt, var Johan den första Sverigedemokraten jag känt. Och jag längtade mest in till stan.