Kockums

Mitt första minne av Kockums är min mammas oro efter ett telefonsamtal. Hon ringde ett själv också, till morfar. Därefter vände hon sig till mig, såg till att jag städade rummet och var hård när jag ville leka. Det var nödvändigt för henne då, att ta hand om någon som hon faktiskt kunde hjälpa.
– Din pappa kommer hem sent i dag.
Sen satt hon med benen uppdragna under sig på köksstolen, drack kaffe och kedjerökte. Säkert lagade hon mat, men det minns jag inte. Det var pappa som föreslog att vi alla skulle äta tillsammans i soffan den kvällen.
När pappa väl kom hem var det mörkt, och hans storebror gick med honom från bilen. De sista stegen, in till mamma, lät han pappa ta själv.
Jag var rädd den kvällen, mammas oro och stress hade satt sig i lederna. Skyggade i bakgrunden när de vuxna pratade, lyssnade och försökte ta reda på vad det egentligen var för farligt som skulle hända. På pappas näsa satt ett blodigt förband. Någon hade vält en bult från en byggställning och pappa hade fått den i huvudet.
Mitt andra minne av Kockums är i köket, lördag förmiddag, pappa pussar mamma på munnen och har en sportbag av skinn i handen. Han ska spela fotboll med laget dom satt upp på jobb.
När han kommer hem luktar det starkt av svett och varmt skinn. Nu får mamma en kyss istället – dom har vunnit!
Det skulle bli många fler minnen från Kockums – svettsloppor och grader i ögat; simhallen, fotboll och badminton på Kockums fritid. En gång band vi flugor med fackklubben.