Vår

Den vackert vemodigaste bilden är den av en kvinna som klär på sig i det koncentrerade morgonljuset strax intill ett fönster. Hon drar på sig sina strumpbyxor, sträcker ut benen. Hon vänder sig mot dig och hennes mörkt bruna hår faller ned från axeln. Hon ler och du känner dig aldrig ensammare än då. Bilden är så lik den du kan ha sett kvällen före. Nu drar hon med händerna längs med sitt högra ben för att släta till vecken. Hennes bröst är fortfarande nakna. Om bilden fryses kan ingen säga om hon är på väg att ta av sig kläderna, bjuda in dig till hennes kropp, eller skyla den. Bilden går inte att frysa, tiden rör sig. Det är en ny dag och hon är ivrig att låta den sjunka in i henne. Snart syns ingenting i ljuset innanför fönstret, inte ens damm som faller.