Om Gud vill det

I Tel Aviv, utanför Burger King vid ingången till Carmel Market, inte alls långt från stranden, berättade Hanin för mig om Islam.
Islam har ingen kyrka, lärde hon mig, för det är vad vi gör i livet som räknas.
Sen tog hon tillbaka och ändrade så att hennes svar blev mer nyanserat, mer anpassat, mer rätt men jag sa ändå att om jag skulle bekänna min tro gjorde jag det hellre inför en gemenskap än till en kyrka. Om jag kunde skulle jag kalla mig muslim.
En stund senare hade vi gått hela strandpromenaden, med ökensol på våra axlar och salt havsbris kring våra anklar, hela vägen till den gamla hamnen i Jaffa. Vi svängde av vid moskén och skyndade till vandrarhemmet för den här kvällen hade vi ett eget rum dit in ingen kunde se. Tidigare nätter hade vi sovit på taket.
Medan Hanin köpte bröd med oliver frågade jag om muslimernas ödestro.
Allt är bestämt, anförtrodde mig Hanin sin plan. Gud har redan sett allt som kommer att hända. Om Gud vill det lever vi ett gott liv.
Vi pratade inte mer om det, men senare när Hanin somnat tänkte jag att så där kan det väl ändå inte vara. För om bara det kan hända som Gud vet då finns det ingen anledning att bli bättre, då finns det ingen anledning att kalla sig muslim.
Kanske är det detta Gud sett: Människans tvång att leva med andra människor och göra bättre för sig själv och för andra; hennes förmåga att klättra uppför sina abstraktioners stege och bli större än hon från början var – människans plikt att skapa nytt.