Min vän F

Taggtrådsgrinden vid Pågens personalingång mjukar upp. Grindarna gör dig ödmjuk. När du går igenom grindarna ändras du och blir någon annans, det får dig att kuta. Där bakom grindarna avtjänar min vän F sina snåla timmar. Det räcker till kebab, öl och nubbe. Vi hade bestämt att ses utanför. F slog vant och lite trött koden, öppnade grinden och gick in.
Då förvandlades min vän F till arbetarjätten.
Arbetarjätten har du sett tecknad på en bild där bara fötterna syns när jätten marscherar gatan fram och tvingar pissrädda borgare upp mot väggarna.
Du tror att han inte finns. Du tror att han är en saga som folk kanske trodde på förr. Något de hittade på för att göra livet enklare att leva och lättare att förklara. En myt från fordom, bland troll och tomtar, ungefär lika sann. En saga man berättade när det blåste kallt, när väggarna inte höll tätt och soppan späddes ut.
Men jag har sett honom. Jag såg honom resa sig över marken. Jag såg honom sträcka sig förbi fabrikstaket, ta stöd mot taknocken och nå längre upp ändå. Jag såg honom spänna sin rygg och andas ut (in med magen ut med bröstet). Jag såg honom och jag vet att det var på riktigt för han dunkade mig i ryggen och räckte mig sin hand.
Där på parkeringen bakom taggtrådsgrinden blev jag rädd för min vän F.