Att avgränsa arbetarminnen

Att avgränsa arbetarminnen blir här en metafor för den process som omsätter föreställningar om det förflutna till aktiva element i samtiden. De tänkta arbetarminnena fungerar som punkter mot vilka handlingar och händelser i nuet kan göras begripliga och därför bli möjliga att reagera på. Arbetarminnena avgränsas inte bara i tiden och i rummet utan framför allt genom de konflikter de bär spår. Samma konflikter som format minnenas tillblivelse garanterar deras fortlevnad. Minnena är artefaktiska på det sättet att de är avbilder av en praktik som har varit. Som sådana bär de på lager av sociala konflikter som inte enkelt låter sig avbildas men som förutan det hade varit omöjligt att forma gestalten av ett arbetarminne. Arbetarminnen ringas in av dessa samspelande lager av sociala motsättningar. Därför kan arbetarminnen – hur verkliga och kännbara de händelser de syftar på än är – aldrig vara en produkt. De blir i stället meningsfulla först när de tar plats i ett (senare) sammanhang av sociala konflikter. Avgränsningarna bestämmer vilka som ska känna sig åberopade, samt vilken position de intar i relation till minnena och hur de därmed kan förmås att agera (eller inte). Att avgränsa arbetarminnen förstås alltså som en uppfordran om ett ställningstagande. Berättelsen om arbetare (i vardag och kamp) blir aldrig färdigskriven utan tvärt om nödvändig att ständigt omformulera, justera och till och med skriva om.