Recension av Håkan Blomqvists Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen.
Uppdaterad 20070109
Eric Hobsbawm gör anmärkningen att det inte nödvändigtvis är skillnad på syntetiskt och berättande historieskrivande. Händelsen, menar Hobsbawm, är alltid aktiv i historiska analyser men inte som ett självändamål utan som ”en metod att belysa en större frågeställning med förgreningar långt utanför den aktuella berättelsen och dess rollfigurer.” Håkan Blomqvists avhandling om vithet i svensk arbetarrörelse är ett utmärkt exempel på Hobsbawms ”syntetiska berättelse”. Den tvingar oss att läsa den större berättelsen om arbetarrörelsen, klasskampens universalitet och möjligheterna till frigörelse på ett nytt sätt. ”Förhoppningen med detta arbete är att själva intrigen – den socialistiska vithetens öde – kan öppna för nya perspektiv och reflektioner kring arbetarrörelsens och socialdemokratins öde.”
I sin avhandling berättar Blomqvist om hur vithet förvaltades, förhandlades och konstruerades i svensk arbetarrörelse långt före det ögonblick 1914 då arbetarrörelsens internationalism verkade falla samman. Socialdemokraten Arthur Engberg skrev antisemitiskt om judar i Arbetet i början av 1900-talet – men arbetade senare för att Sverige skulle ta emot judiska flyktingar från det nazistiska Tyskland. Kommunisten Nils Flyg gick den motsatta vägen, vände besviken ryggen åt Sovjet och hans utbrytning ur Sveriges kommunistiska parti bildade ett svenskt nazistparti. ”Utan att vara typiska representanter för socialdemokrati och kommunism genom vilka vi kan förstå hela rörelsens ideologiska utveckling var de uppenbarligen möjliga” skriver Blomqvist.
Det är ingen nyhet att arbetarrörelsen hyser en nationell grundning. En nationell organisering låg nära till hands då de institutioner man kämpade för att övervinna eller överta var nationella. Den tidiga arbetarrörelsen befann sig alltså i ett nationellt ramverk för politisk handling, vilket tidigare verkställts genom borgerlighetens klasskamp och som arbetarrörelsen organisatoriskt byggde vidare på. Förbryllande – problematiskt och värt att undersöka – är däremot de ideologiska konsekvenserna av en sådan organisering. Blomqvist gräver djupt i den tidiga arbetarrörelsens beskrivningar av Sverige och svenskhet och finner i dessa en förtätning kring vithet vars plats, sammanhang och utrymme undersöks.
Vithet är att förstå som ”etnocentriska föreställningar om civilisatorisk och nationell överlägsenhet”. Den fungerade som en social och politisk resurs, på en gång sammanbindnande och utdefinierande. Vitheten innebar en gemenskap som gav rätt till vissa resurser och som lovade delaktighet i framtida segrar. Vitheten är inte att förstå som motsatsen till klasskamp, eller som klasskampen missförstådd (den är inget ”falskt medvetande” som konkurrerar med den ”äkta” solidaritetskänslan). Tvärtom finner vi vitheten kombinerad med klasskampen. Genom klasskampen verkställdes vitheten och därmed insåg också arbetarskarorna betydelsen av denna. Med anledning av den så kallade galizierstriden, då sydpolska betplockare hämtades till svenska bruk, frågades det till exempel i Arbetet: ”Har då ej det dyraste man kunna äga – att heta svensk – därigenom blivit skändat?” I återkommande debatter om ras, nation och civilisation definierar den socialistiska vitheten sina andra.
Blomqvist räknar inte med detta ut arbetarrörelsens projekt som ideologiskt korrumperat eller illegitimt. Tvärtom påtalar han en dubbelhet i detta projekt och menar att det i och med dess internationalistiska inriktning funnits en möjlighet att mildra och överkomma vithetens verkningar. Vänsterns sätt att skapa omfördelning, rättvisa och frigörelse finner alltså hos Blomqvist ett erkännande. Krav om sammanhållning vid till exempel fackliga konflikter – och därmed rätten att vidta åtgärder mot de som sviker – ifrågasätts inte. Däremot hävdas att varje handling också organiseras av vithet. Det skapas alltså en exklusiv och priviligierad delaktighet i arbetarrörelsens projekt. Vissa människor – vissa slag av människor – har kommit att uppfattas som bättre lämpade att förstå och förverkliga löftet om rättvisa.
Som aktiv inom arbetarrörelsen (Blomqvist förknippas med Socialistiska partiet) är Blomqvists avhandling varken ursäktande eller undergrävande, bara nyanserande, och åt ett håll som är välkommet och välbehövligt. Tagen på allvar kan avhandlingen leda till att arbetarrörelsens solidariska projekt stärks. På samma gång hjälper avhandlingen till att både bestämma och bemöta en kritik samma projekt möter eller skulle kunna möta.
Blomqvists vithetsbegrepp hade kunnat definieras tydligare och utredas bättre. Till exempel problematiseras inte kopplingen mellan vithet och kapitalism, vilket är en stor brist. Eftersom Blomqvist fokuserar på klasskamp beskriver han empiriskt en sådan koppling, men utvecklar ingen teoretisk förståelse för sambandet. Han tänker sig snarare vitheten som en avlägsen släkting till kolonialism, men även kopplingarna mellan europeisk kolonialism och svensk nationell identitet är dåligt utredda. Blomqvist är ingen postkolonial diskursanalytiker, och Nation, ras och civilisation är inte en postkolonial text. Däremot är det svårt att se hur den skulle kunna komma till utan den postkoloniala debatten.
”Tendensen finns i verket, i språket, i romanens andedräkt” skriver Ivar Lo-Johansson och nog bidrar Blomqvists framställningsform till den kunskap vi kan vinna genom hans text. Blomqvists avhandling rör sig mellan analyser av idéinnehåll och återberättade episoder – anekdoter? – som gör avhandlingens huvudfigurer levande. Genom att vi läsare sätts in i Arthur Engbergs och Nils Flygs plats öppnas berättelsen för oss och vi skådar in i en komplexitet som inte enkelt låter sig fångas episodiskt.
Genom sin framställningsform, i sitt berättande, vänder sig Blomqvist emot utgångspunkten att historien enbart eller till största delen är ett resultat av objektiva klassrelationer och att varje situation är strukturellt bestämd – en utgångspunkt som allt för ofta leder till en inställning att ideologin eller medvetandet är fast förankrat och därmed entydigt utläsbart. Blomqvists berättelse tar istället fasta på subjektiviteten. Ideologin blir väsentlig och bestämmande för handlingar. Den blir också mångtydig och ett möjligt fält för analys, vilket gör Blomqvists inställning till det historiska framsteget härligt problematisk.
Ett antagande om ”objektiva” maktrelationer är visserligen inte frånvarande i Blomqvists text. Han accepterar sina aktörers upplevelse av faktiska maktskillnader som sanna. Det är ett reellt förtryck som tvingar till kamp – detta förtryck är också möjligt att övervinna. Däremot hanterar Blomqvist det faktum att objektiva maktrelationer nödvändigtvis bedöms och benämns av människor som befinner sig inom ett spänningsfält av likaledes objektiva maktrelationer. Risken är därför att varje försök att förklara sådana relationer också återskapar dem.
Varken Blomqvists betoning av det ideologiska eller hans kritiska inställning medför att han föredrar en textuell analys eller att hans aktörers självpresentation blir viktiga som sådana. Snarare reagerar Blomqvist på den språkliga eller kulturella vändningen inom historieforskningen och framhåller kroppsliga och kollektiva erfarenheter som inte ryms i textbegreppet. Språkliga konstruktioner – uttalanden, påståenden, benämningar, paroller – är visserligen laddade med handling och verksamma i social förändring men också begränsade, argumenterar Blomqvist. Bakom det diskursiva finns en materiell värld präglad av sociala konflikter vars styrkerelationer ger begreppen innehåll.
Istället är det just kring sociala konflikter som Blomqvists berättelse vecklas ut. I sociala konflikter möts det objektiva och subjektiva och mötet omvandlar båda. Genom sin framställningsform – den tolkande berättelsen – tydliggör Blomqvist hur klasskampen driver historien framåt. Detta sker på ett sätt som inte kan mätas och inte är entydigt utan måste tolkas. Härvid blir Blomqvist teoretiskt otydlig, vilket är avhandlingens stora svaghet.
För den som skriver arbetets historia finns det en återkommande, ständigt svårlöst, alltjämt gäckande motsägelse. Människor skapar historien. De gör detta i vila, förnöjelse, arbete och kamp och i alla lägen tillsammans med andra människor. Historikern, däremot, är tvingad att lära känna och senare presentera dessa människor, deras gärningar och villkor genom textbehandling. Utifrån en vilja att förstå något praktiskt tvingas historikern alltså bli icke-praktisk. Detta gäller alla historiker, men drabbar arbetarhistorikern annorlunda. Arbetarhistorikern vill skriva ”historia på allvar [och då] finns det inte så mycket att uppteckna om kungen som om oss och er och mig” – det vill säga en historia som skapar igenkänning, medvetande och förändring.
I Nation, ras och civilisation får vi inte veta hur vitheten praktiserades i arbetarklassen eller i arbetarrörelsen utanför klubbmötena och tidningsdebatterna. Blomqvist resonerar själv kring detta problem och lyfter begreppet arbetaroffentlighet för att kunna ställa vidare frågor. Jag vill hävda att Blomqvists syntetiska berättelse fungerar förmedlande. Genom en stil som bitvis närmar sig en litterär framställning återkräver Blomqvist några av de dimensioner texten tar ifrån hans förståelse.
Berättelseformen räcker inte hela vägen fram. Konstruktivism och diskurs är två av avhandlingens bärande begrepp men deras tillämpning definieras inte. Blomqvist diskvalificerar ett textuellt och relativistiskt sätt att närma sig sitt fenomen, men resonerar inte kring fenomenets objektiva sida. Att definiera något som konstruerat innebär att det skulle kunna vara eller bli på ett annat sätt. Ändå utvecklades historien på ett visst sätt och kopplingen häremellan är teoretiskt outforskad av Blomqvist. Därför är det möjligt för textteoretiker att kräva teoretiskt ägandeskap till hans slutssatser, liksom vänsterns intellektuella kan avfärda honom som relativist – vilket jag i och för sig menar skulle vara en orättvis och defensiv inställning.
Genom hela Blomqvists text känner jag en längtan efter att utforska, förstå och skapa praktik. Men genom vad som framstår som ett nästan tvångsmässigt försök att ta den kulturella vändningens teoretiska utmaning ”på allvar” och därmed anpassa sig till en akademisk diskussion isolerar sig Blomqvist – liksom andra arbetarhistoriker – till viss del från denna möjlighet. Var det inte längesedan man läste en historisk text som utvecklade sig kring till exempel praxisbegreppet? Och ändå verkar det så öppet för just kulturhistoriska analyser.
Framför allt utmanar Blomqvists historiska berättelse varje tendens till nedsippringshistoria. Överheten fråntas sin ensamrätt till innovation, folket blir medskapande och mer därtill – folket framställs som mäktigt att konstruera en egen nationell representation. Detta inifrånperspektiv förblir halvfärdigt, även om det har stort stöd i berättelseformen. Detta har möjligtvis att göra med det forskningsläge Blomqvist konstruerar och reagerar på.
Arbetarlitteratur är socialdemokraternas litteratur. På ungefär samma sätt har arbetarhistoria blivit socialdemokratins historia. Det görs ingen skillnad på rörelsens historia och klassens – liksom berättelser om kommunisters och syndikalisterns bidrag sorteras under annan rubrik. Vänsterns historiker accepterar kanske allt för enkelt denna utgångspunkt och skriver en egen historia utifrån socialdemokraternas ”stora berättelse”.
Subjektivitet i en historisk berättelse är den förändrande principen, det vill säga det sätt varpå författaren skapar framåtrörelse i berättelsen och får denna att utvecklas. Subjektiviteten känns igen som den man känner med. I Nation, ras och civilisation är det arbetarrörelsens ideologer, aktivister och organisatörer.
I politiska kampanjer och genom ett utbrett folkbildningsarbete tog dessa aktivister över ett patriotiskt nationsbegrepp från radikala liberaler och utopiska socialister. Man hävdade en ”folklig” svenskhet som vilade på en medborgarskapstanke och pekade ut överklassen som ”osvensk” eller till och med som en ockupationsmakt. Vad händer då man använder andras begrepp? Bemäktigades nationsbegreppet – eller bemäktigade nationsbegreppet arbetarrörelsen?
De (socialdemokratiska) arbetarhistoriker Blomqvist reagerar på har gärna framhållit vänsterns nationsbegrepp som annorlunda än högerns. Medan högern tänks stå för en yttre, särskiljande, nationalism förväntas vänsterns nationalism vara ”inre” och användas för att erövra och demokratisera det egna samhället. Ibland görs det skillnad på en civisk (fransk) nationalism och en etnisk (tysk), där arbetarrörelsen antas förvalta den civiska traditionen.
I en sådan historieskrivning framstår folket som på en gång oskyldigt och modernt, och deras företrädare som framtidens förkunnare som gör upp med allt det mörka. Mot en mörk horisont av överhetens inskränkthet lyser folkets enkla ärliga krav starkt. Men vad händer när vi inser att de folkliga kraven kanske inte omfattat hela folket, trots att detta varit deras anspråk? Istället har de byggt på ”idékombinationer som i dag vanligen är glömda, där patriotism, värdesättning av nationell egenart och goda rasegenskaper tillsammans med antisemitism och fruktan för ett asiatiskt Ryssland kunde ingå i en demokratisk arsenal för medborgerliga rättigheter och klassutjämning.”
Vithetens öden är intrigen i Nation, ras och civilisation och vi måste undra ifall intrigen har tätnat. Hemsöks vänstern ännu av vithetens spöke? Vilka representationer av vithet skapades till exempel då socialdemokratin blev regeringsmäktig? Hur organiserades kohandel och samförstånd av vithet? Har folkhemmets historia vävts samman med en vit särskildhet och exkludering av andra? Och för en vänster som vill ta välfärden tillbaka – vilka nostalgiska minnen är det som återberättas? Är vi alldeles säkra på vilken upprättelse det är vi söker?